Det globale perspektiv

Vem är Torkil Lauesen? Det finns sensationslystna svar på den frågan. Man hittar dem i främst dansk tabloidpress och även i den danska teveserien Blekingegade, som visades i SVT för några år sedan. De är inte direkt osanna men de är utformade med hjälp av uteslutningar och förenklingar. Torkil Lauesen var från 1971 till 1989 medlem av ”Blekingegadeligan”. Den utgjorde ”den hårda kärnan” i den danska anti-imperialistiska organisationen Manifest – Kommunistisk Arbejdsgruppe (M-KA) och i det – i grunden men inte okritiskt – maoistiska Kommunistisk Arbejdskreds (KAK), ur vilket M-KA uppstod efter en splittring. ”Blekingegadeligan” ägnade sig åt en mycket inbringande illegal verksamhet – främst rån men också bedrägerier och ett planerat men inställt kidnappningsförsök. Bytet, unikt stort i den danska kriminalhistorien, förmedlade man till olika befrielserörelser, främst palestinska PFLP. Gruppen avslöjades 1989 efter ett rån vid vilket en polis dödades av en rikoschett från ett varningsskott. Rånarna beklagar än idag detta djupt. Syftet med den illegala verksamheten var aldrig att vålla skador och död. I själva verket stred sådant mot den politiska analys som låg till grund för verksamheten. Men just den sidan av saken har en mycket tillbakaskjuten plats i de sensationslystna svaren.

I dem sägs heller inte särskilt mycket om den legala verksamhet som M-KA bedrev. Viktigast i den var insamlandet av begagnade kläder som skickades till befrielserörelser i Syd, som i sin tur fördelade dem i de flyktingläger de administrerade. Under de sju första åren, 1972 till 1978, sändes sammanlagt 134 ton kläder till MPLA, Frelimo, PFLOAG, och Zanu i Angola, Moçambique, Oman och Zimbabwe.

Nästan helt frånvarande i den breda offentliga bilden är det som här är det viktigaste skälet att tala om Torkil Lauesens bakgrund. I M-KA bedrevs kontinuerligt ett inträngande, öppet sökande men målinriktat teoretiskt arbete från marxistiska utgångspunkter. I Lauesens fall har det arbetet inte upphört. På ett sätt kan man säga att det är om det hans bok handlar: hur ett idéarv från 68-vänstern både förvaltas och utvecklas för att analytiskt fånga dagens globala politiska situation i syfte att förändra den.

I den berättelsen finns ett slags vändpunkt i Lauesens sex år, från 1989 till 1995, i häkte och fängelse (om vilka han för övrigt skrivit en Foucaultinspirerad och utmärkt bok). 1989 upplöstes den organisatoriska basen för det teoretiska arbetet, alltså M-KA, men framför allt: den värld som Lauesen återinträdde i 1995 såg helt annorlunda ut än den han lämnat. Sovjetunionen hade fallit, neoliberalismen triumferat och ekonomin och produktionen globaliserats.

Surdegen i det teoretiska arbetet var snylterstatsteorin som mot 1960-talets slut utvecklades av KAKs centralgestalt Gotfred Appel, i inspiration från Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Grundtanken i snylterstatsteorin är att arbetarklassen i Nord objektivt inte har något att vinna på att radikalt bekämpa det kapitalistiska system som den är en del av. Genom sina reformistiskt besjälade organisationer och ledare har den uppnått en relativt gynnad position – löner som både går att leva på och spara av, pensioner, semester etc. – och närts av förhoppningen att den successivt ska bli ännu mera gynnad. Men detta har man erövrat på bekostnad av alla dem i Syd som utsatts för den nordliga kapitalismens koloniala och neokoloniala jakt på billiga råvaror. Därför kan man inte förvänta sig att arbetarklassen i Nord ska slå in på en revolutionär väg, men däremot att de utsugna i Syd kan göra det. Och detta är i sin tur bakgrunden till KAKs och M-KAs politiska strategi. Lite tillspetsat uttryckt: Danmark var strategiskt inte särskilt intressant annat än som portmonnä att legalt eller illegalt tillägna sig pengar från, att överföra till anti-koloniala rörelser i Syd.

Brottet med KAK var också ett brott med Appels fixering vid Lenin. M-KA orienterade sig snabbt mot samtida teoretiker som alla hade det gemensamt att de ville undersöka och begreppsliggöra relationen mellan den globala ekonomins centrum och periferi. Samir Amin var en av dessa, Immanuel Wallerstein en annan. Men mest betydelsefull var den grekisk-franske marxisten och ekonomen Arghiri Emmanuel med vilken M-KA inledde direkta diskussioner (utan att Emmanuel kände till gruppens illegala verksamhet). Hans teori om det ojämna utbytet blev ett viktigt instrument i M-KAs förståelse av den globala ekonomin.

Det ojämna utbytet uppstår, enkelt uttryckt, när varor produceras i lågkostnadsländer, i Syd, och säljs i Nord där lönerna är betydligt högre. Att det var viktigt att ha klart för sig visar att redan då, innan M-KA avvecklades till följd av fängelsestraffen, hade den utveckling påbörjats som nu accelererat och som Lauesen noggrant följer i sin bok. Kapitalismen har alltid varit global och imperialistisk på så sätt att den i stor omfattning och med mer eller mindre utplundrande metoder anskaffat sina råvaror i en kolonial periferi. Det har skett i samarbete med de nordliga nationalstaterna och deras militära och administrativa kontroll över koloniserade regioner. Men i och med de kriser som kapitalismen gick in i från 1970-talet och genom den neoliberala avreglering av ekonomin, som har Margaret Thatcher och Ronald Reagan som sina symbolgestalter, har dominansförhållandet mellan centrum och periferi delvis ändrat karaktär. Den industriella produktion som tidigare i huvudsak ägde rum i Nord har idag lagts ut på underleverantörer i Syd (vilket orsakat oro och instabilitet i de nordliga nationalstater vars hjälp kapitalet förr var beroende av). Det har skett till den grad att industriarbetarna i Syd idag är mer än tre gånger fler än dem i Nord, mot knappt tre gånger färre 1950. Det innebär alltså att oändligt många människor i Syd, som tidigare i huvudsak var småbönder, har dragits in i den industriella produktionen. Men inte alls på ett globalt jämlikt sätt. År 2000 tjänade den genomsnittlige medborgaren i Latinamerika 1/13 av sin motsvarighet i Nord. För Asiens vidkommande var relationen 1/24 och för Afrika 1/60.

Det här är en aspekt av den ”oändliga kapitalackumulation” som bland andra Wallerstein talar om. Den kan inte pågå hur länge som helst. Kapitalismen närmar sig en djupgående, strukturell kris. Profitnivåerna kommer inte att kunna upprätthållas när arbetare i Syd organiserar sig för bättre löner (vilket redan sker i bland annat i Kina), när effekterna på miljön i Syd måste åtgärdas med de transnationella nordliga företagens högst motvilliga hjälp, när stater i Syd allmänt kommer att (tvingas att) kräva ökad bolagsbeskattning för att ge sina befolkningar en välfärd som liknar den i Nord. Det finns redan idag tydliga tecken på att profitnivåerna inte går att upprätthålla. Ett är kapitalets flykt från produktionssfären till den finansiella icke-reala ekonomin. Ett annat är den historiskt låga räntan som är ett uttryck för att det inte går att hitta profitabla produktionsinvesteringar.

Någonstans skriver Wallerstein att det ska bli ”intressant” att se vad som händer när denna kris blommar ut. Det är väl det akademiska sättet att förhålla sig till saken. Men Lauesen är inte akademiker, trots att hans bok bygger på vetenskaplig forskning. Han är först och främst politisk aktivist. Just denna blandning av vetenskap och aktivism är en av flera saker som gör hans bok så intressant. Han skissar en strategi för dem som vill möta den annalkande krisen på ett sätt som öppnar vägar mot en demokratisk socialism. Han vill därvid vara optimist för, som han skriver, dagens vänster lider av ett överskott av pessimism (medan 70-talsvänstern var optimistiskt överdoserad). Han söker ljuspunkter och hittar dem i delar av Kinas kommunistparti, hos de mexikanska zapatisterna, i stridbara sydafrikanska fackföreningar. Det är gott och väl, men problemet är att denna strävan till optimism skymmer andra, obehagliga scenarier: de som hör ihop med ord som högerpopulism, nynationalism, rasism, Trump. I alla fall i ett kortsiktigt perspektiv framträder ju sådana framtider som allt mer överhängande. Men om dem säger Lauesen nästan ingenting alls. Det går nog inte att komma ifrån att det är en betydande brist i en i övrigt systematisk, infallsrik och balanserat genomförd analys, som också har den förtjänsten att den utgör ett stycke värdefull och självupplevd vänsterpolitisk idéhistoria.

Den är hållen i en stilistik som inte bör stöta bort någon som, oavsett politisk övertygelse, upprörs av globala orättvisor. Om man vill kan man jämföra den med de texter som KAK publicerade vid slutet av 60-talet. De är typiska för den tidens vänsterprosa. Idag framstår den (och gjorde det, tror jag, för de flesta redan då) som outhärdlig i sin ultimativa gapighet, med alla dess ”alltid” och ”aldrig”, ”alla” och ”ingen”, sina rättänkande och sina förrädare. Tonen i Lauesens bok är en helt annan: kanske inte direkt ödmjuk men resonerande, prövande, icke-moraliserande, utan alla aggressiva utfall och samtidigt trogen den teoretiska grundhållningen. När man tänker efter är det väl just så en marxistisk analys med vetenskapliga pretentioner bör se ut. Egendomligt nog förmedlar texten också ibland en slags närhet som dock aldrig blir påträngande och kladdig. Det händer när Lauesen berättar om sina egna erfarenheter och om de starka känslor – när kärnvapenkrig hotade i samband med Kubakrisen, när teve visade bilder från Vietnamkriget – som blev startpunkten för hans politiska engagemang. En avspegling, således, av en utveckling som vänsterns berättarsubjekt genomgått – från predikant till initierad samtalspartner med en biografi. Det kan vara en produktiv idé att låta läsningen mynna ut i kontemplation över vilka de tänkbara faktorerna bakom den förändringen är.